About this blog…

I am employed by Netnod as head of engineering, research and development and am among other things chair of the Security and Stability Advisory Committee at ICANN. You can find CV and photos of me at this page.

As I wear so many hats, I find it being necessary to somewhere express my personal view on things. This is the location where that happens. Postings on this blog, or at Facebook, Twitter etc, falls under this policy.

The views expressed on this post are mine and do not necessarily reflect the views of Netnod or any other of the organisations I have connections to.

Torsten Lindh ord till Herman Fältströms minne

Den 16:e februari 2018 begravdes min far, Herman Fältström. På det mingel som hölls efter begravningen på Fältströmska Gården sade Torsten Lindh dessa ord.

I juni 1962 samlades de unga gossar som tre år senare skulle bli Kurs 65 på Kungliga Sjökrigsskolan i Näsbypark. Föga anade vi då vilket sammansvetsat gäng detta skulle komma att bli. Att vara en god kamrat var det adelsmärke som vi kadetter fostrades att odla och utveckla. På segelfartygen Gladan och Falken, på långresan med Älvsnabben till Afrika, Sydamerika, Västindien, Florida och Bahamas utvecklades en lika stark som naturlig känsla för värdet och betydelsen av ett gott kamratskap. Det gjordes såväl under ganska tuffa förhållanden som hårt jobb med segelbärgning i storm på Nordsjön som en sorglös nyårsnatt i blåkrage i Rio de janeiro. Inte så konstigt att det var ett väl sammansvetsat gäng som lämnade Sjökrigsskolan i september 1965.

Bland kamraterna fanns en gosse från Falkenberg, Herman Fältström, en frisk fläkt, en riktig doer, en som aldrig gjorde något halvdant vare sig det gällde studier, praktisk tjänst ombord eller i land, idrott eller till och med nattorientering i skogarna runt Näsby Park. Den energi med vilken Herman forcerade snårskog, träsk och tassemarker i den senare disciplinen gav honom smeknamnet FalkenbergsTarzan. När det gällde Herman som kadett kunde man vara säker på en sak – det stod aldrig stilla.

Efter officersexamen väntade Vapenofficersskolan där kamraterna gick olika vägar. Herman och jag blev artlllerister. Mycket matte, mycket fysik, inte alltid så lätt att verkligen förstå hur en kanon eller en eldledning fungerade. Det var elektromekaniska vidunder med elektronik och mekanik i en salig blandning där integraler löstes med mekaniska kulskiveverk för att bara nämna ett exempel på vad vi förväntades begripa oss på. På studerkammaren var Herman ett utmärkt sällskap. Jag tror faktiskt att vi tillsammans benade ut ett och annat som i varje fall jag inte gjort lika bra på egen hand.

Jag lyckades i alla fall bli artillerist på riktigt. Det blev inte Herman – han blev superartillerist – på riktigt. Som artilleriofficer på jagaren Halland basade Herman över nio pjäser med sammanlagt tolv eldrör, de fyra grövsta på två dubbelpipiga helautomatiska 12 cm kanoner, allt understött av tre eldledningscentraler och ett antal riktstativ. Mer artillerist än så gick det inte att bli i den svenska flottan. Herman var här som fisken i vattnet – eller mer precist – kunnig, krävande och framgångsrik. Om det senare vittnar ett antal pokaler i de tävlingsskjutningar som avslutade varje övningsår.

Men säg den glädje som varar för evigt. Ingen får vara till sjöss till pension trots att det väl för de flesta av oss nog var sjötjänsten som lockade oss till flottan. Det blir skrivbord vare sig man vill eller inte. Herman hamnade på försvarsstabens studieavdelning ett ställe där man ägnar sig åt att sia om framtiden, eller mer konkret åt att genom spel, simuleringar och resonemang komma fram till hur försvarsmakten bör utvecklas för att på bästa sätt lösa sina uppgifter om tio, femton eller tjugo år. Här vågar jag påstå att Herman förvandlades från fisken i vattnet till hajen i akvariet. Fler än jag häpnade över den fighter som här kom till sin rätt. Med solklar logik, strikt metodik och en mer än imponerande energi tog sig Herman an sina arbetsuppgifter. Maken till arbetshäst får man verkligen leta efter. Hans insatser i såväl yrkesrollen som i den allmänna försvarsdebatten gjorde med åren Herman till en uppskattad företrädare för marina intressen och en respekterad aktör för politiker och folk med annan färg på uniformen.

Ingen blev förvånad när Herman som nyutnämnd kommendör fick det tuffa uppdraget att skapa institutionen Försvarets Krigsspelcentrum där han verkade till sin pensionering.

Som sekreterare i Kungliga Örlogsmannasällskapet under Inte mindre än 17 år bidrog Herman på mer än ett sätt till att främja marina Intressen 1 den allmänna försvarsdebatten.

För oss på Kurs 65 finns det Idag mycket mer än en skicklig debattör att sakna.

För oss ligger det mycket närmare till hands att sakna en ovanligt god kamrat. För oss är vänsällhet och generositet begrepp som 1 högsta grad är förknippade med Herman. Otaliga är de gånger Herman och Birgitta öppnade hemmet på Åkervägen 1 Tyresö för oss kurskamrater för mlngel med många eller middag för en utvald krets. Här visade det sig tydligt att Hermans färdigheter på Intet sätt var begränsade till artilleri och studieverksamhet utan även hade rötter djupt planterade 1 gastronoml, omtanke om vänner och stor generositet.

Ja Herman hade många strängar på sin lyra. Eller mer sjömansmässlgt många fanor på sitt flaggspel – en skicklig officer – en outtröttlig arbetsmyra – en stridbar debattör – men överst, själva vimpeln, var hans sätt att va’ kamrat.

Torsten Lindh 2018-02-16

Comments are closed.