About this blog…

I am employed by Netnod as head of engineering, research and development and am among other things chair of the Security and Stability Advisory Committee at ICANN. You can find CV and photos of me at this page.

As I wear so many hats, I find it being necessary to somewhere express my personal view on things. This is the location where that happens. Postings on this blog, or at Facebook, Twitter etc, falls under this policy.

The views expressed on this post are mine and do not necessarily reflect the views of Netnod or any other of the organisations I have connections to.

Affärsmodeller för fibernät – KO eller inte KO?

Jag förstår att Jon Karlung på gårdagens Telekom hänvisade till ett mail jag skickat till honom vilket i sin tur triggades av den nyhet som Telekomnyheterna släppte igår 14:e februari “Så ska Bahnhof och Bredband2 ta död på KO-marknaden“.

Ja, jag är glad att denna fråga ställs. Men jag vill förtydliga varför jag ser denna fråga som så viktig.

Idag mer än någonsin transporteras alla tjänster över Internet. Därför är det för slutkund absolut viktigast att få en väl fungerande Internetaccess som har den karakteristik som slutkund önskar. Detta kan vara en mängd tekniska saker (som MTU, routing, adressering) men naturligtvis även pris (och hur priset beräknas) liksom möjlighet att få hjälp om saker är trasiga. Samtidigt som det är Internetaccessen som är det viktiga är det den som aktiverar nätet som påverkar och kan kontrollera ganska många av dessa parametrar.

Att ha en part som aktiverar ett fibernät och sedan fortfarande ha flera alternativa Internetleverantörer ger alltså inte i närheten samma mängd frihetsgrader för varierade produkter som om man har flera aktörer som kan aktivera samma fibernät.

Om det är andra tjänster än Internet som önskas är de oftare och oftare sådana att svart fiber krävs för att kunna t.ex. framföra annat än ethernet som L2-protokoll. Eller så är det VPN-lösningar där servicenivå i praktiken kräver att den som säljer sluttjänsten absolut måste ha kontroll över den aktiva utrustningen. En kontroll som kan vara direkt eller indirekt naturligtvis.

Detta samtidigt som naturligtvis inte alla operatörer som levererar Internetaccess kan eller kommer ha egen personal som sköter utrustning lokalt. Detta gör därför lokala servicebolag. Som till och med kan sköta L2- eller L3-transmission. Som bl.a. de som kallar sig KO eller Stadsnät gör idag.

Jag ser alltså inte att en förändring av hur vi ser på de roller som idag finns förändrar mycket i praktiken.

Men telefoni och TV frågar sig vän av ordning. Det har för mig ingenting med teknik att göra. Det kanske var det för några år sedan även om sådana som jag påstår att det inte heller då var speciellt intressant, tekniskt. Däremot är det extremt intressant affärsmässigt, och speciellt för slutkunden. Slutkunderna vill gärna ha samma leverantör för allt som de köper, en faktura, en kundtjänst att ringa till.

Men det är just detta helhetsansvar som för mig leder till slutsatsen att vi har ett för rörigt system idag. T.ex. har jag ett fall jag jobbar med i Karlshamn där det inte går att hyra svartfiber. Inte beroende på att produkten inte finns (eller för att vara ärlig, det vet jag inte) utan för att ingen vet vem som äger den fiber som man vill hyra. Det går alltså inte ens att få ett pris som är “för högt” eller svaret att fibern inte hyrs ut. Eller alla de fall jag stöter på där slutkund bollas mellan Internetoperatör, KO och fiberägare när felet är att “det inte kommer IP-paket”, kund blir ombedd att “starta om sin dator” och efter två veckor(!) visar det sig att en fiber inte var intryckt ordentligt i en ODF.

Det viktigaste är alltså att en slutkund får en Internetaccess som fungerar. Som uppfyller de krav slutkunden har. Och att om tjänsten inte är vad som önskas så skall slutkund kunna byta leverantör. I vissa fall (med gemensam transmission) sker bytet enkelt genom ändrad provisionering, i andra fall måste annan aktiv utrustning användas för att även den som sköter transmission byts.

Det viktigaste är därför att det aldrig är ett exklusivt avtal som skrivs mellan den som aktiverar fiber och fiberägaren.

Alla ska kunna hyra fiber. Enligt samma prislista.

Vi har gjort så för DSL, och där har operatörer både möjlighet att hyra bitström och LLUB. Varför inte för fiber? Jag har ställt mig den frågan sedan 2003 då jag på allvar började arbeta med dessa frågor, och jag har inte fått något bra svar.

Naturligtvis kommer den första aktören som aktiverar fiber få en fördel. En stor fördel. Och den kommer nog knipa så många kunder att aktör nummer två räknar mycket noga på om det är värt investeringen att ge sig in i samma område. Men denna andra aktör kan i varje fall göra det.

Naturligtvis har en fiberägare (eller fastighetsägare etc) intresse av att någon verkligen aktiverar hela det fibernät som byggts, och speciellt på landsbygden som är mer glesbefolkat kan det vara svårt. Då måste man kanske upphandla den part som a) aktiverar nätet och b) tillser att de anslutna hushållen får Internetaccess. Som motprestation kan denna part t.ex. få rabatt på prislistan när vissa mål vad gäller täckning uppnåtts. Men det är fortfarande inte ett exklusivt avtal.

Jag ser att stora bostadsbolag gör upphandlingar av KO och frågar mig varför. Speciellt frågar jag mig om dessa avtal är exklusiva. Om en hyresgäst önskar att annan part aktiverar fibern, är det möjligt? Om det inte är möjligt, vad ingår som krav på den som aktiverar vad gäller att klara alla typer av modern L2-teknologi som en slutkund kan vilja ha?

Just detta faktum att mer och mer av vår kommunikation går över en och samma kommunikationsmedium, Internet, ger att slutkund måste få välja hur denna skall levereras. Att tro att alla i samma kvarter önskar samma sak är bara löjligt naivt. Därför måste alla passiva nät byggas på ett sådant sätt att flera olika parter samtidigt kan aktivera nätet.

Slutkund har avtal med en leverantör av Internet och denna ska tillse att saker fungerar. Oavsett om denna leverantör lyser upp fibern själv eller köper transmission av t.ex. en part som idag kallas KO.

I kommande vecka kommer jag prata mer om detta, och speciellt hur viktigt det är med de två tjänsterna:

  • För slutkund, Internetaccess
  • Som grossistprodukt, svartfiber

Resten är för de inblandade parterna helt ointressant. Och jag ser en enormt stor marknad för de som sköter transmission och att bära IP-paket mellan ISP och slutkund. Om parterna så önskar. Men det måste finnas alternativ.

FTTH Council Europe årliga möte i London kommande vecka (den 19 februari för att vara mer exakt) kommer jag mer i detalj prata om detta, och så snart presentationen hållits kommer jag även göra den tillgänglig här.

Därför stöttar jag Jon i sitt uttalande, för att få till en diskussion.

Slutkund köper Internetaccess. Tillhandahållare av Internetaccess använder svartfiberprodukt. Men om detta sker direkt eller indirekt, det är en fråga som skall diskuteras. Mycket mer. Och det måste vara slut på exklusiva avtal i fibernät. Vi har det inte i kopparnäten, så varför i fibernäten?

Comments are closed.