About this blog…

I am employed by Netnod as head of engineering, research and development and am among other things chair of the Security and Stability Advisory Committee at ICANN. You can find CV and photos of me at this page.

As I wear so many hats, I find it being necessary to somewhere express my personal view on things. This is the location where that happens. Postings on this blog, or at Facebook, Twitter etc, falls under this policy.

The views expressed on this post are mine and do not necessarily reflect the views of Netnod or any other of the organisations I have connections to.

Det saknas folk…

Jag startade en twitterdiskussion idag, eller snarare, jag blev triggad av en tweet av Hasse Rosén på Dagens Nyheter som refererade till en artikel av honom som handlar om ett av de släppta Wilileaks dokumenten. Artikeln säger i introduktionen:

Sverige spelar en nyckelroll i Europa när USA rustar för framtidens cyberkrig. Det visar hemligstämplade dokument från Wikileaks som DN tagit del av. Det är det svenska nätet som intresserar USA. I det tysta har amerikanerna kartlagt viktig infrastruktur världen över.

Artikeln i sig innehåller ingenting som för mig är nytt eller konstigt. Det är heller inget fel att det kommer ut i ljuset. Att infrastruktur genom och i Sverige är intressant i en krissitutation för en hel del parter. Intressant naturligtvis att det så svart på vitt visas att den är intressant för USA, men inte förvånande.

Men det är inte den artikeln i sig som jag har åsikter om. Åsikter som möjligen visar en del bitterhet. Eller snarare, ledsamhet, för jag anser vi de senaste 10 åren tappat det försprång Sverige hade vad gäller internetteknologi. Flera läsare på denna blog har hört mig säga det förut, och jag önskar jag inte kommer säga det igen om fem år.

Vi har ett par olika problem i Sverige. Det positiva är, vilket också Charlotta Falvin påpekar i en intervju i dagens Svenska Dagbladet (jag har inte hittat den på nätet):

Fast vi har en fördel i att vi respekterar individen och inte gör som chefen säger bara för att den är chef. Det gör att vi får många hjärnor i arbete och det ger oss en väldig konkurrensfördel.

Problemet är dock att vi i Sverige även om vi accepterar och uppmanas till nytänkande, så är det extremt svårt att få till förändringar. Vad det gäller själva beslutsprocesserna är dessa extremt konservativa. Och när vi i detta sammanhang befinner oss i ett skifte från industri- till informationssamhället är sådan konservatism i beslutsprocesserna hämmande. Även fast nytänkande uppmanas.

Vad gäller telekom och speciellt Internet ser vi problem i form av genomgående brist på moderna förslag på förändringar. Nytänkande hämmas därmed inom vissa områden, och förändringsprocesserna stannar av vid maximalt några pilotprojekt som är bra, men ingen vågar ta beslut om de stora förändringarna.

Man kan kalla det konservatism, och naturligtvis är vem som helst som ansvarar för en affärsprocess konservativ. Har man hittat ett sätt att leverera vinst till uppdragsgivarna (i dagens samhälle oftare aktieägarna än innevånarna i Sverige), så vill man per definition inte ha några överraskningar — speciellt inte i form av förändringar.

Jag har arbetat både med IT-Kommissionen, Regeringens IT-Politiska Strategigrupp och nu senast Regeringens IT-Råd. Och det är nästan lite pinsamt att jag hör samma ord från folk hela tiden:

  • Det har skrivits tillräckligt många papper, nu är det dags att göra något
  • Bara det finns förutsägbarhet kan marknaden hitta på affärsmodeller
  • Även om Statsrådet säger att offentlig sektor ska göra något, varför händer inget?
  • Varför löser vi problem genom att tillsätta ännu en utredning, istället för att göra något?

Speciellt tycker jag det är lite lätt pinsamt att jag fortfarande då och då på möten drar fram Statskontorets Internetutredning för att visa att det visst har skrivits en del om det en gång i tiden.

Men å andra sidan tycker jag det är bra att jag efter en tio år lång tystnad äntligen får ta fram den. Under hösten 2010 har jag inte bara tagit fram den ett par gånger och bett folk läsa den, jag har också fått spontana frågor från tjänstemän både här och var som vill läsa den.

Kanske ser vi en förändring nu?

Men det går naturligtvis inte att implementera Internetutredningen idag. Så mycket har förändrats även om de grundläggande idéerna är kvar: Internets arkitektur, rollfördelningen, konkurrens på marknaden etc. Samt att den politiska ledningen har flera olika styrmedel (inte bara lagar utan också subventioner, som kund och köpare och inte minst det talade ordet).

En annan måhända bitter person som också tycker att uppförsbacken som vi kämpat uppför de senaste 20 åren är lite väl lång skrev härom dagen detta:

Svenskt generalproblem:

  • Vi har folk med gedigen kunskap och erfarenhet.
  • Myndigheterna har hovkonsulter med liten och begränsad kunskap och ingen drifterfarenhet.
  • Myndigheterna producerar texter med sina hovkonsulter och så inbjuds man att “kolla på dem” när de är klara, utan ersättning så klart…

Så, vi har en liten mängd oavlönade brandkårer och en stor mängd avlönade pyromaner…

Diskussionen gällde egentligen den tekniska driften av Internet i Sverige. En fokusering av diskussionen som är ovanlig men mycket välkommen för idag kan man inte diskutera IT eller Internet i en sammanhängande diskussion. Man måste inse att tjänsteutveckling, verksamhetsutveckling och Internetteknik är tre olika delar. Att alltför ofta försöka diskutera alla samtidigt blir bara stressigt och frustrerande för alla parter.

Men vad menar jag då med rubriken “Det saknas folk…“?

Jo, att det helt enkelt saknas folk som vet hur Internet fungerar. Det saknas folk som kan se till att Internet blir den skridskobana som behövs för den tjänsteutveckling och vidare verksamhetsförändring som samhället behöver. Vi ser det på flera olika ställen. Just nu kämpar jag återigen med robusthetsfrågor, och i alldeles för många möten måste jag förklara hur man implementerar transport av IP-paket på ett sätt att kommunikationen klarar av stress. Och i sådana diskussioner som är synnerligen allvarliga börjar andra prata om saker som spam och virus.

Eller att andra i andra sammanhang höra att folk fortfarande tror VMA (framför allt delen med meddelandespridning via FM-nätet) når alla i Sverige. Eller att tjänster som ligger på websiter utanför Sverige, i enstaka AS, med en förvirrande användning av DNS, ska vara nåbara också under en kris.

Det har inte ens gått att hålla en seriös diskusson om vilken typ av kommunikation som vi i Sverige anser vara viktig, och när inte ens det går är det klart att det råder förvirring om vad man ska koncentrera resurser och insatser på.

Naturligtvis önskar vi att all kommunikation som vi använder i icke-kris också ska fungera när stress tillkommer. Men detta kräver att de underliggande bärarna av de tjänster som används är minst lika robust som tjänsterna själva. Och när till slut ändå kommunikationsmetoderna faller samman måste vi kunna prioritera och veta hur vi ska använda och återställa den kommunikation som ändå behövs.

Funktion under stress

Funktion under stress

Jag brukar förklara detta med denna bild. På Y-axeln syns hur väl kommunikation fungerar (0 innebär ingen kommunikation möjlig, och 100 innebär inga problem), och på X-axeln mängd stress (0 innebär ingen, och 100 komplett kaos). I normala fall kan vi säga att saker fungerar ganska bra tills X=50. Men bara om man har designat och byggt saker väl. Annars kan saker falla sönder redan vid X=35. Låt oss kalla den punkt där kurvan, y=f(x) faller snabbt för Z.

Arbete med att få robust kommunikation består därför av två delar, dels att maximera värdet på Z där kurvan faller snabbt (dvs i exemplet flytta Z tillbaka från 35 till 50), dels diskutera hur kommunikation skall ske (och vilken kommunikation som skall prioriteras) för värden på X>Z.

Det är som tur är ganska många som inser att Internet fungerar annorlunda än traditionell telekommunikation, annars hade jag och många med mig inte ens fått sätta vår fot på vare sig Regeringskansliet, PTS eller någon annan myndighet. Men därifrån till att verkligen göra rätt?

Vi har fortfarande en ganska lång väg att vandra…

Låt mig ta ett exempel…under ganska lång tid har vi tekniker pratat om att det är viktigt att som tjänsteleverantör börja stödja protokollet IPv6. Så pass länge att de som litar på oss också börjat säga att det är viktigt. Och till och med så länge så att ansvarigt Statsråd i något år eller två sagt att det är viktigt. men om vi ser på resultatet hittills i tex kommuner så ser vi att enbart två av landets kommuner har IPv6 som accessprotokoll till sina websiter. Sandviken och Ovanåker.

För mig är det galet märkligt att inget händer.

Men, som jag nämnt finns det de som förstår att saker måste hända nu.

Det skrivs bra saker av E-Delegationen tex, och bildandet av E-legitimationsnämnden som ska jobba vidare med utredningen SOU 2010:104 som äntligen har skrivits. Eller snarare, det är säkert trettioelfte utredningen om e-legitimation som skrivits men äntligen innehåller den korrekta beskrivningar av s.k. federationsbaserade lösningar. Det som krävs för att lösningen ska fungera i olika verksamheter och samtidigt ge möjlighet till konkurrens i maximalt antal roller.

Och vi har en IT-Minister. Äntligen har de för mig ganska olika portföljerna för traditionell infrastruktur och telekommunikation skilts åt. Vi får se hur det fungerar, men jag har sett alltför väl hur det om inget annat är konkurrens om Statsrådets tid i de fall Statsrådet har ansvar för många olika sakområden. Jag hoppas Anna-Karin Hatt kan arbeta effektivt med IT-frågorna och dessutom genom sitt ansvar för regionalpolitik lyckas splittra frågor på rätt ledd mellan vad som är IT-politik och vad som är regionalpolitik. Flera av problemen med Internetaccess i glesbygd anser jag nämligen är mycket mer regionalpolitik än IT-politik. Det är bara en fråga om vem som betalar. Att sedan göra detta så effektivt som möjligt (ur t.ex. konsument- och konkurrenssynvinkel) kan dock rymma vissa IT-relaterade frågor.

Åsa Torstensson vid IGF 2009

Åsa Torstensson vid IGF 2009

Vårt förra ansvariga Statsråd, Åsa Torstensson, har under sin tid arbetat fram flera bra förslag (till skillnad från vad vissa påstår) som vi under 2010 såg frukten av. Etableringen av ett Bredbandsforum, uppdrag till PTS vad gäller flera saker som t.ex. frågan om Internetaccess. Likaså en mängd riktigt riktigt bra uttalanden både inom Sverige och internationellt. Som när Åsa kom till IGF 2009 under Sveriges ordförandeskap för EU. Hon gav ett budskap som Sverige sedan upprepat vid ett flertal tillfällen. Tex av Maria Häll under IGF 2010 i Vilnius. Mycket av detta baserat på arbete i den multistakeholder-process som PTS och Regeringskansliet introducerat som allmänt går under namnet RGIG (Referensgrupp Internet Governance).

Likaså har Utrikesdepartementet tagit extremt bra initiativ vad gäller mänskliga rättigheter. Samarbete med Frank La Rue, FN Speciella Sändebud vad gäller Freedom of Expression, och många andra saker som UD själva sammanfattar i sitt uttalande vid IGF 2010.

Jag tycker för övrigt (jag får frågan då och då) det var korrekt av Anna-Karin Hatt att inte förlänga tiden för IT-Rådet.

För jag anser något annat måste göras.

Manegen är krattad.

Det har aldrig funnits så bra dokument i sådant antal om vad som behöver göras. Det behöver inte skrivas ett ord till. Och framför allt inte många ord (vem trodde E-Delegationen kunde skriva 77 sidor om sociala medier).

Det som krävs är nu diskussioner om hur implementationerna ska göras. Och jag tror det skulle kunna bli med svenska mått mätt ganska korta diskussioner. Men bara om man gör vissa saker:

  • Att man skiljer mellan IT/internetteknik, tjänsteutveckling och organisationsförändringar. Att tvinga in dessa diskussioner (bokstavligen) i samma rum fungerar inte. Alla kommer vara mer frustrerade när de lämnar rummet än när de gick in i det. Förutom vid de tillfällen då kontaktytorna ska diskuteras naturligtvis.
  • Att alla inblandade förstår att med Internetteknik och konkurrens fungerar världen annorlunda än vad telekommarknaden såg ut åren innan 1990. DDR försvann under dessa år, men tyvärr har inte tillräckligt mycket av televerkstänket försvunnit än (detta är f.ö. ingen hänvisning till TeliaSonera, utan generella tankefel som alltför många i samhället gör).
  • Att det accepteras att förändringar måste göras även om de är obekväma. Både insikter om hur världen fungerar och ser ut och hur lösningar skall implementeras.
  • Att de som sitter i beslutspositioner inom organisationer (företag såväl som offentlig sektor) identifierar de tjänstemän som gör rätt, och ger dem de verktyg som de behöver för att de obekväma besluten kan tas.

Den sista punkten kanske behöver förklaras lite… Jag har tappat räkningen på alla de som även om de inte förstår internetteknik förstår att saker behöver göras annorlunda. De ringer, skriver mail, twittrar och ber om hjälp. Jag gör allt jag kan för att hjälpa. Jag vet att jag inte hinner med allt som folk ber mig om (ursäkta alla jag glömt, hör av er igen!), men dessa stackars individer har det enormt svårt. Att det vid möten i Bredbandsforum (och i dess forum) fortfarande finns individer som inte förstår skillnad mellan (eller blandar ihop) Internetaccess och Bredband. Just i detta fall visar det sig dock att Regeringen förstått förvirringen då de som tidigare nämnts bett PTS tala om vad skillnaden är. Men varför ska det behöva gå så långt?

Dessa lyssnar gärna, de skriver och gör rätt, men det finns inte tillräckligt många att fråga. Och alltför många som har tid och vill hjälpa tillhör pyromanerna, medan de alltför få brandmännen kämpar i uppförsbacke. Dessa ska ha medalj för sitt tålamod.

Men varför ska det vara så svårt att göra rätt?

Egentligen är det alltså två saker, och bara två, som jag önskar Anna-Karin Hatt koncentrerar sig på:

  • Att se till att saker verkligen görs. Att det händer saker. För vi har kunskap, och alla papper är skrivna.
  • Att det blir fler kunniga som kan koncentrera sig på svar på IT-Relaterade frågor. Som inte ger upp. Inom vart och ett av områdena internetteknik, tjänsteutveckling och organisationsförändring. Men inte alltid tillsammans. Och att dessa får stöd. (Ja, jag räknar mig hit…i avdelningen internetteknik).

Anna-Karin Hatt frågade i Twitter hur vi ska få fler kvinnor i ledningen av IT-företag, och jag tror svaret på den frågan är samma som den ovan. Jag påstår nämligen, baserat på min egen erfarenhet, att kvinnor inte tål bullshit lika mycket som män. Så kvinnor ger upp, och rör sig mot sådant där det är lite mer ordning.

Det är dags att ordna upp saker lite. Att någon bestämmer.

Men oavsett vad som händer kommer inte jag ge upp, även om jag låter bitter i just denna text. Jag kommer fortsätta kämpa för att Internet i Sverige blir den skridskobana som behövs för effektiv och lyckosam tjänsteutveckling, och för att den organisationsförändring ska kunna ske i Sverige och annorstädes som behövs. Jag har aldrig varit så optimistisk som nu, men då jag känner att jag och de med mig som vet hur Internet fungerar inte har tid att hjälpa de som inte fattar längre. Vi har fullt upp med de som inser de behöver hjälp. En hjälp som skulle gå så mycket enklare om det fanns lite stöd. Och om det hände lite.

Det är dock lite oroande att det i princip är samma individer som arbetar med Internet idag som för tio tolv år sedan. Och liknande signaler får jag från de områden där jag inte är lika aktiv, tjänsteutveckling och organisationsförändringar, att det finns alltför många väderkvarnar att bekämpa. Och inte tid för produktivt arbete och händ.

Därför drar jag slutsatsen att “Det saknas folk…”.