About this blog…

I am employed by Netnod as head of engineering, research and development and am among other things chair of the Security and Stability Advisory Committee at ICANN. You can find CV and photos of me at this page.

As I wear so many hats, I find it being necessary to somewhere express my personal view on things. This is the location where that happens. Postings on this blog, or at Facebook, Twitter etc, falls under this policy.

The views expressed on this post are mine and do not necessarily reflect the views of Netnod or any other of the organisations I have connections to.

Mänskliga Rättigheter och Internet

De senaste åren har det nu och då diskuterats här och var vilken frihet som ska gälla på nätet. Men inte direkt, och jag anser inte diskussionen varit speciellt realistisk,utan snarare extrem i alla möjliga riktningar. Ingen nämnd och ingen glömd.

Vad menas med mänskliga rättigheter egentligen? Min syn är att det är de överenskommelser som finns, främst genom konventioner, vilka alla grundar sig i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (Engelska: Universal Declaration of Human Rights). Regeringen har samlat ihop de viktigaste konventionerna på en speciell website. I Regeringen är det Utrikesdepartementet som hanterar s.k. människorättsfrågor. Dessa konventioner ligger dessutom till grund för t.ex. en del av de grundlagar vi har i Sverige.

Men de diskussioner som hållits har, kanske av naturliga skäl, inte så mycket rört dessa grundläggande frågor, eller ens hänvisat till dessa grundläggande rättigheter.

Istället har det diskuterats om tex det s.k. Datalagringsdirektivet ska implementeras i Sverige, om FRA-Lagen ska implementeras, om HADOPI-lagen är ok etc. Och oftast har de olika parterna i diskussionen antingen synen att dessa lagar behövs, eller att de absolut inte ska implementeras. Diskussionen har varit extremt svart eller vit.

Men är frågan så svartvit? Jag anser inte det, och även om man accepterar de grundläggande mänskliga rättigheterna så måste man också acceptera att det kan finnas specifika regler som är undantag från dessa grundläggande rättigheter.

Den svåra frågan är därför inte om vi ska ha dessa lagar och förordningar, utan snarare vilka undantag från de grundläggande rättigheterna som vi ska acceptera, hur de ska implementeras, och naturligtvis hur det ska övervakas.

Men diskuteras detta? Och i så fall var? Jag tycker det diskuteras en del, men tyvärr kanske inte riktigt så det syns, och det kanske för att diskussioner om grundläggande regler, som konventioner och grundlagar, egentligen kan ses som ganska trist. När man egentligen redan har en stark åsikt om huruvida man (tex) vill ha datalagringsdirektivet eller inte.

Jag uppskattar enormt de individer jag träffat genom åren som brinner för dessa grundläggande frågor, och på senare tid har jag mer och mer blandat mig själv i diskussionerna. Och naturligtvis tackar jag också de som uppenbarligen anser jag kan tillföra något.

Frågorna diskuteras på ett par olika ställen, och för oss i Sverige är det mest synliga det arbete som görs i Europarådet (Engelska: Council of Europe). Notera att detta inte är en del av EU, och speciellt inte Europeiska Rådet, utan ett mellanstatligt organ som Sverige är en av grundarna av. Mest känt i Internetkretsar är antagligen Europarådets Konvention om Cybersäkerhet (Engelska: Council of Europe Convention of Cybercrime).

Själv har jag de senaste åren liksom flera svenskar deltagit i Internet Governance Forum. Från Regeringens sida har Näringsdepartementet deltagit. Men på senare tid, speciellt inför det Svenska Ordförandeskapet av EU har även UD haft människorättsexperter involverade. Detta initiativ från bl.a. Sveriges sida har gjort att diskussionen inom IGF är, anser jag, mycket mer konstruktiv än någonsin.

Om bara diskussionen i Sverige kunde vara det också. Just nu är det ingen diskussion alls.

Men det betyder inte att dessa frågor inte diskuteras. Eller att olika partier inte har åsikter. Regeringen har genom UD tagit ett krafttag vad gäller dessa frågor, och speciellt hölls ett expertmöte i juni 2010 i samarbete mellan Sverige och FN, och speciellt Ambassadör Olof Ehrenkrona och FN Rapportör om Mänskliga Rättigheter, Frank la Rue. Jag var en av de som hjälpte till på detta möte, ett möte jag anser var extremt konstruktivt, och vi lyckades bena ut ganska många problem vad gäller just vilka saker som skall vara grundläggande rättigheter, hur dessa ska garanteras, och lite lyckades vi beröra hur undantag ska hanteras. Men det var bara början på en längre process vars resultat jag tror vi alla kan se lite resultat av våren/sommaren 2011 då Frank la Rue nästa rapport förhoppningsvis kommer.

Även Piratpartiet har lyft dessa och liknande frågor, och diverse individer på alla möjliga sätt.

Dock har, anser jag, ingen konstruktiv diskussion ännu hållits i Sverige, och dessa frågor syns sannerligen inte i valrörelsen. Borde det? Mikael Pawlo kom med ett upprop om att IT-frågor borde lyftas mer under valrörelsen. Det skulle jag också önska egentligen, men egentligen är jag efter en konstruktiv diskussion.

En konstruktiv diskussion för mig innebär att man kommer med förslag på hur en korrekt balans ska beräknas mellan önskemål om att upprätthålla de grundläggande rättigheterna, och önskan om att det ska finnas undantag. Vem ska göra dessa beräkningar? Och speciellt för undantagen, vem som har ansvar för vad? I Sverige är det ganska komplicerat rent praktiskt att hantera frågorna då många är delade mellan olika departement. Justitiedepartementet som förutom att hantera stora delar av lagstiftningen ska se till att polisen kan utföra sitt arbete, Försvarsdepartementet med sina säkerhetspolitiska och militära aspekter, Näringsdepartementet med sitt ansvar vad gäller innovation, konkurrens och konsumentpolitik, Kulturdepartementet med sitt ansvar. Etc. Men just för att sakfrågorna är delade mellan olika departement anser jag det vara bra att just UD tar initiativet. Då kan de olika departementen koncentrera sig på sina sakfrågor, och UD hjälpa till med de övergripande tillsynen av vilka regler vi kan acceptera (i nära samarbete med Näringsdepartementet naturligtvis då IT-politiken ligger där).

Andra internationella diskussioner förs inom EuroDIG och på hög politisk nivå senast idag i ett möte i Paris som hölls i samarbete mellan Frankrikes och Nederländernas Utrikesdepartement. Jag får återkomma när jag förstår mer vad de kom fram till. Själv åkte jag inte på just det mötet, även om det var ganska frestande.

Om vi tittar på en speciell fråga som kan vi ta t.ex. Datalagringsdirektivet. Det säger att de som tillhandahåller tjänster ska spara information så att den kan användas när rättsvådande myndigheter behöver den. I sig är en sådan regel ganska ok kan man tycka, men motståndarna säger mycket korrekt att svårigheten är att denna insamlade information på ett mycket enkelt sätt kan missbrukas. Användas till fel ändamål. Men egentligen tycker jag direktivet (som jag arbetat, och arbetar, med extremt mycket de senaste åren) är mest problematiskt för att det inte är klart vem som ska göra vad. Det faller redan där. Att en tillhandahållare av en tjänst ska svara på frågor från polisen tycker jag är klart, men när ska polisen få fråga, vad får överskottsinformation som polisen får användas till, och hur kan man garantera att informationen inte används till något annat?

Eller om vi tittar på olika filtreringsfrågor är frågan inte så mycket vem som ska filtrera (det kan bara de göra som hanterar t.ex. Internetaccess), utan snarare vem som bestämmer vad som ska filtreras, vad beslutet ska grunda sig på, och vem som kontrollerar att verktyget inte missbrukas. Speciellt som en avstängning av Internetaccess skulle kunna ses som intrång i artikel 19 i FNs regel om mänskliga rättigheter:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Det blir en fortsättning på detta, det lovar jag, men blir diskussionen en del av valrörelsen? Det kan man fråga sig, och om det blir det, kommer det bli en diskussion som hjälper det som kommer utlovas i praktiken? Jag vet inte. Vi vet mer efter valet i september.